Välkommen! Jag har för mig att det brukar anses passande att i det första inlägget på en blogg ge en kort presentation över vad bloggen kommer att behandla. Av följande orsak kommer jag inte att göra detta: Jag vet nästan lika lite som du om hur bloggens innehåll ser ut, hurdana inlägg som kommer att vara publicerade om några månader. Och några månader är en kort tid! Jag hoppas denna blogg kommer att leva mycket längre en så.

 

Precis som när ett barn föds till familjen vill jag lära känna denna blogg och se den växa, vara med den när den utvecklas, men inte ha en färdig bild av vilka kläder den skall ha på sig för att se söt ut och hur den skall bete sig för att väcka min beundran eller acceptans. Dylika färdiga bilder som tvångsmässigt efterföljs är dömda att bli ytliga, tomma skal med förvisso en vacker ytbehandling (ibland) men utan själ och - vill jag faktiskt kanske lite paradoxalt påstå - utan mål. Det som dock går att presentera är mig själv, eftersom jag har känt mig hela mitt liv (vill jag ibland tro).Jag kommer - åtminstone tillsvidare - att vara anonym. Detta för att ha lättare att dela med mig av känsliga ämnen angående mig själv och folk i min närhet. Det finns dock mycket som jag inte skulle ha något emot att skriva mitt eget namn under med Stora Tydliga Bokstäver. Till exempel följande:

 

Jag är en höginkomsttagare. Jag lever i överflöd. Jag har familj - fru och två barn. Vi äger ett hus. Vi äger två bilar. Vi har en idyllisk sommarstuga nära havet. Om vi får lust att gå på restaurang gör vi det ("Stäng ugnen älskling, ikväll orkar jag inte diska"). Vill vi ut och resa tar jag fram min IPhone eller dator och beställer biljetter. Vill vi ut och segla i vår vackra skärgård packar vi våra saker och far.

 

Jag arbetar, min fru är hemma med barnen. Våra gemensamma inkomster är ungefär 2 500 € per månad (ca. 23 500 svenska kronor). Vi lever i överflöd!

 

Ett ämne där jag verkligen inte vill vara anonym är mina åsikter gällande den aktuella flyktingsituationen. Jag är inte särskilt insatt i ekonomi och vill därför helst undvika påståenden om hur lönsamt eller icke-lönsamt det är att - som man brukar säga - ta flyktingar till vårt land. Den debatten vill jag inte alls delta i. Den är dessutom ganska ointressant. Vad jag däremot gärna pratar om är... Jag lever i överflöd i ett glest bebott land. Jag blir rikigt kall inombords (och ibland brännhet, nära smältpunkten) när jag hör uttalanden från vissa riksdagsmän. Det jag gärna försöker hålla i mitt minne är den position gemtemot befolkningen de har och att de faktiskt bara är människor med allt vad detta innebär. Det som gör mig spyfärdig och slak i hela kroppen, det som får mig att våndas om nätterna, det är det faktum att jag som höginkomsttagare inte gör nästan något. Inte annat än att skänka bort lite kläder, mat och hygienartiklar till flyktingförläggningar.

 

Här sitter jag med min IPhone som jag definitivt inte har ett livsviktigt behov av. Här sitter jag vid min dator och tittar på filmer medan miljontals människor flyr hals över huvud från sina hem. Jag går på restaurang för att jag inte orkar diska medan människor svälter över stora delar av världen. Jag gör ingenting för dessa människor annat än att ge bort mina gamla kläder och sätta en bråkdel av min inkomst på att köpa lite mat åt dem! Största delen av befolkingen i mitt land är lika välbärgade som jag, många mycket, mycket rikare. Var ligger felet?

 

Som sagt vill jag tillsvidare vara anonym för att ha möjlighet att skriva vissa saker som jag helst inte ser kopplade till mitt namn. En av dessa saker är den kanske mest legitima ursäkt jag kan ge för att jag inte gör mera för människor i nöd: Jag är psykiskt sjuk. Att skriva detta inlägg har tagit två timmar. Största delen av den tiden har jag suttit och stirrat med tom blick in i datorskärmen eller suttit och febrilt funderat på vad jag för 10 sekunder sedan tänkte att jag skulle skriva. När jag öppnar kylskåpsdörren krävs oftast mycket energi för att komma på vad det är jag skall göra i kylskåpet (dvs. ta ut något ätbart) och sedan att fundera på vad det är jag skall ta för ätbart och sedan på vilken hylla jag hittar detta. Min sjukdom ger mig ovärderliga insikter om hur avancerad människan verkligen är. Göromål som vanligtvis betraktas som mycket simpla kräver otroligt mycket koordinering av undermedvetna processer.

 

Detta är egentligen en mycket dålig ursäkt (subjektiv) för att inte hjälpa människor som har det mycket svårare än jag. Det är bättre att helt enkelt se det som en orsak (objektiv) till mitt omänskliga beteende (en orsak bland många andra givetvis). Det är nämligen så att de exekutiva funktionerna, att ta tag i saker och komma igång, är sådant som kräver fruktansvärt mycket arbete på både undermedvetna och medvetna nivåer. Hos en frisk person märks detta i allmänhet inte, men hos en som inte vet varför han står med kylskåpsdörren öppen kan det vara näst intill omöjligt att hålla ordning på alla processer i hjärnan som krävs för detta. Det är alltså inte så att jag tänker "Njä, inte orkar jag hjälpa flyktingarna, jag är alldeles för trött för att orka komma igång med det", utan det kommer aldrig så långt som ett val som "Nu ska jag göra det och det för att det är min medmänskliga plikt" och kan ju då inte heller komma så långt som "Nä, inte orkar jag med det".

 

Med hopp om en humanare värld,

Tillsvidare Anonym